Jag tittar hit ibland men inget nytt på G...
Är det ingen som skriver mer på den här bloggen?
En del måste ju ha hänt med er sen sist?
Mvh Gunilla Karlsson
Gunillas Blogg
onsdag 23 september 2009
tisdag 12 maj 2009
Vilka spår lämnade ditt födelseår i litteraturen?
Jag är född 1960 och då hände detta:
1960-års debutbok: Räknelära av P C Jersild (debutroman)
1960-års Nobelpris i litteratur: Saint-John Perse
1960-års svenska litteratursuccé: Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström gavs ut. En roman som utspelar sig 1860 - 1880 på Södermalm i Stockholm. Den skildrar livet och vardagen bland Stockholms arbetare.
En annan stor händelse detta år: 24 december - Kalle Anka och hans vänner önskar god jul börjar visas i Sveriges Radio-TV med Bengt Feldreich som värd. Manusförfattarna och tecknarna var länge anonyma. De första åren annonserades i klartext, fast lögnaktigt, att Walt Disney själv skrev och ritade historierna. De flesta (och enligt många de bästa) historierna var till och med 1960-talet skrivna och tecknade av Carl Barks. 1960 år Kalle Anka-serier finns i bokform i sex delar: Kalle Anka &C:o. i Den kompletta samlingen 1960.
Vad hände i litteraturvärlden under ditt födelseår?
onsdag 6 maj 2009
Tankar i en falsk konstnär
Den konstnärliga storheten, det sanna, kan inte lockas fram
förrän utövaren accepterar det sätt som är hans sätt att
uttrycka sig på. Det är min erfarenhet och slutsats efter att i
åratal kommit på mig själv att väga in andras eventuella åsikter
om vad som är bra när jag de facto söker inget annat än min
simpla själs utveckling.
Så hårt rotat sitter exempelvis rädslan för det enkla i min konst
att den, skapelsen, stundtals tycks provocera mig: Se så ful jag är.
Det jag har så svårt att fånga är det, för konsten, livsnödvändiga
att begrepp såsom vacker eller ful måste vara av underliggande
betydelse i skapandet. Är fallet icke så, så kommer i nästa stund
ofelbart detta värderande spöke jaga bort själva lusten att skapa.
Så rädd jag är att använda mitt eget språk. Jag tvivlar på dess
funktion att beskriva det jag menar. Se! Återigen hoppar det gamla
värderande spöket fram och biter mig. Jag kör mantra och jagar
bort den gasten: Jag skriver inte för någon jag skriver inte för
någon jag skriver inte för..
En konflikt ligger i var konstnär. Teaterapan glor med ens på mig
och jag ler tillbaks. För i den om någon finns ju den tudelade känslan.
Jag vill vara som han men jag vågar inte. Det ligger inget farlig
i det men det skrämmer mig. Se mig! Va fan glor du på?
Ett samtal hade jag en dag med en vän. Det var ett bra samtal.
Han hade godheten att lyssna på det jag sa. Vi pratade om detaljer
i ett kommande konstnärligt projekt som han skulle hjälpa mig
med och han tog, vad ju kunde förstå, allt som jag sa på största
allvar. Vilket var rörande eftersom jag själv inte törs ta mig på allvar.
Jag skrattar fram mina tankar och idéer på ett rent ut sagt patetiskt
sätt. Det är som om jag alltid är beredd att erkänna att allt jag säger
och menar egentligen är något udda skämt.
Det självbedrägliga förhållningssättet är det enda som man kan
gömma sig bakom när själen stå blottad. Det är därför som man faller
för frestelsen att göra så även om man själv är den som ställde sig där
med rumpan bar.
Jag behöver inte ställa diagnos - jag är ingen tokdoktor. Jag är inte
heller tokig. Men det är på många sätt att beteckna som sjukt att jag,
upphovsmannen av mina egna konstnärliga skapelser, kan se ett tunt
flor av falskhet liggandes på verken. Blott ett fåtal av tavlorna är helt
fria från denna sorgsamma kulör. Endast ett fåtal av mina gena dikter
ligger i mitt hjärta. Bara ett fåtal av mina texter är helt skrivna med
mina egna ord.
Den här är det inte.
förrän utövaren accepterar det sätt som är hans sätt att
uttrycka sig på. Det är min erfarenhet och slutsats efter att i
åratal kommit på mig själv att väga in andras eventuella åsikter
om vad som är bra när jag de facto söker inget annat än min
simpla själs utveckling.
Så hårt rotat sitter exempelvis rädslan för det enkla i min konst
att den, skapelsen, stundtals tycks provocera mig: Se så ful jag är.
Det jag har så svårt att fånga är det, för konsten, livsnödvändiga
att begrepp såsom vacker eller ful måste vara av underliggande
betydelse i skapandet. Är fallet icke så, så kommer i nästa stund
ofelbart detta värderande spöke jaga bort själva lusten att skapa.
Så rädd jag är att använda mitt eget språk. Jag tvivlar på dess
funktion att beskriva det jag menar. Se! Återigen hoppar det gamla
värderande spöket fram och biter mig. Jag kör mantra och jagar
bort den gasten: Jag skriver inte för någon jag skriver inte för
någon jag skriver inte för..
En konflikt ligger i var konstnär. Teaterapan glor med ens på mig
och jag ler tillbaks. För i den om någon finns ju den tudelade känslan.
Jag vill vara som han men jag vågar inte. Det ligger inget farlig
i det men det skrämmer mig. Se mig! Va fan glor du på?
Ett samtal hade jag en dag med en vän. Det var ett bra samtal.
Han hade godheten att lyssna på det jag sa. Vi pratade om detaljer
i ett kommande konstnärligt projekt som han skulle hjälpa mig
med och han tog, vad ju kunde förstå, allt som jag sa på största
allvar. Vilket var rörande eftersom jag själv inte törs ta mig på allvar.
Jag skrattar fram mina tankar och idéer på ett rent ut sagt patetiskt
sätt. Det är som om jag alltid är beredd att erkänna att allt jag säger
och menar egentligen är något udda skämt.
Det självbedrägliga förhållningssättet är det enda som man kan
gömma sig bakom när själen stå blottad. Det är därför som man faller
för frestelsen att göra så även om man själv är den som ställde sig där
med rumpan bar.
Jag behöver inte ställa diagnos - jag är ingen tokdoktor. Jag är inte
heller tokig. Men det är på många sätt att beteckna som sjukt att jag,
upphovsmannen av mina egna konstnärliga skapelser, kan se ett tunt
flor av falskhet liggandes på verken. Blott ett fåtal av tavlorna är helt
fria från denna sorgsamma kulör. Endast ett fåtal av mina gena dikter
ligger i mitt hjärta. Bara ett fåtal av mina texter är helt skrivna med
mina egna ord.
Den här är det inte.
måndag 4 maj 2009
Nystartad tävling
Passagen och King ink samarbetar och har nu en tävling med mina böcker i vinst.
Var gärna med och tävla och kanske du vinner.
blogg: http://blogg.passagen.se/pgrrr/
Mvh Gunilla Karlsson
Uppdaterat 090504:
Grattis till vinnarna!
Var gärna med och tävla och kanske du vinner.
blogg: http://blogg.passagen.se/pgrrr/
Mvh Gunilla Karlsson
Uppdaterat 090504:
Grattis till vinnarna!
söndag 22 mars 2009
Vi missade en speciell dag
Jag hamnade idag helt av en slump på en bokblogg där jag fick läsa att igår den 21/3 var det Internationella Poesidagen! Visste ni om det? Visste ni ens att den fanns?
Jag visste ingenting men lade ändå in en gratulation. Det kan både vi och ni lämna i efterhand.
Så varför inte vara med och skriva Grattis Poesidagen!
Jag visste ingenting men lade ändå in en gratulation. Det kan både vi och ni lämna i efterhand.
Så varför inte vara med och skriva Grattis Poesidagen!
söndag 15 mars 2009
Galla för krönika
jag har haft sådan tur.
En tidning vill att jag skriver krönika för dem och
jag har redan medverkat med den första krönikan
och det är frid och fröjd.
Det är ingen stor tidning. Bara en blaska som har som
ämne arbetsplatsmiljö ur olika synvinklar. Lite halv-o-sexigt,
jag vet, men ändå är det som ni nog förstår väldigt kul att
får vara krönika sådär nästan som på riktigt.
...nästan sådär som på riktigt.
För jag blir när jag lämnat in den andra krönikan ombedd
att ändra ditt och datt för att den ska komma med. & jag är
inte bevandrad i de journalistiska kvarteren. Så jag känner
mig glad men ändå förolämpad på ett lyxproblemiskt sätt.
Är inte krönikören fridlyst frågar jag mig? Är inte det grejen
att han/hon ska få skriva lite vad den vill och lite hur den vill?
jag är förvirrad. Varför uppmuntrar man ena dagen det
säregna skrivandet för att nästa dag säga hur det ska vara?
Jag har drömmar och saker jag vill göra. Jag spottar
gärna på mig själv för att ta ett steg mot what-ever
jag är på väg emot.
Det slutade förståss med att jag skrev om och hoppas
på att få komma med. Fan vilken klen skit man kan vara för
ingen direkt anledning alls.
En tidning vill att jag skriver krönika för dem och
jag har redan medverkat med den första krönikan
och det är frid och fröjd.
Det är ingen stor tidning. Bara en blaska som har som
ämne arbetsplatsmiljö ur olika synvinklar. Lite halv-o-sexigt,
jag vet, men ändå är det som ni nog förstår väldigt kul att
får vara krönika sådär nästan som på riktigt.
...nästan sådär som på riktigt.
För jag blir när jag lämnat in den andra krönikan ombedd
att ändra ditt och datt för att den ska komma med. & jag är
inte bevandrad i de journalistiska kvarteren. Så jag känner
mig glad men ändå förolämpad på ett lyxproblemiskt sätt.
Är inte krönikören fridlyst frågar jag mig? Är inte det grejen
att han/hon ska få skriva lite vad den vill och lite hur den vill?
jag är förvirrad. Varför uppmuntrar man ena dagen det
säregna skrivandet för att nästa dag säga hur det ska vara?
Jag har drömmar och saker jag vill göra. Jag spottar
gärna på mig själv för att ta ett steg mot what-ever
jag är på väg emot.
Det slutade förståss med att jag skrev om och hoppas
på att få komma med. Fan vilken klen skit man kan vara för
ingen direkt anledning alls.
tisdag 24 februari 2009
Dagsljusglädje och bokstavsångest...
...Harry Martinsons poetiska ordbildningar som översättningsproblematik, eller egentligen Tageslichtfreude und Buchstabenangst. Zu Harry Martinsons dichterischen Wortbildungen als Übersetzungsproblematik, är titeln på en avhandling som försvaras på torsdag. Det är Dorothea Liebel som har funderat över hur man översätter poetiska ordbildningar som möjligen gör sig bättre vissa språk än andra.
Just Martinson är känd för sina ordbildningar, vilka i svenska språket är kreativa och talande. Men, säger Liebel, "vid översättandet av hans nyord räcker det inte att överföra enbart innehållet till ett nytt språk, i detta fall tyskan. Också formen måste bibehållas. Martinson hade ju en avsikt med sin poetiska stil och de många nyorden"
Vad har ni för erfarenheter av översättningar? Hur lätt är det egentligen att göra ett språk rättvisa på ett annat?
Just Martinson är känd för sina ordbildningar, vilka i svenska språket är kreativa och talande. Men, säger Liebel, "vid översättandet av hans nyord räcker det inte att överföra enbart innehållet till ett nytt språk, i detta fall tyskan. Också formen måste bibehållas. Martinson hade ju en avsikt med sin poetiska stil och de många nyorden"
Vad har ni för erfarenheter av översättningar? Hur lätt är det egentligen att göra ett språk rättvisa på ett annat?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
